twitterhotnews.com

Filmer. Filmer nuförtiden ska alltid innehålla så mycket specialeffekter, snabba klipp och plötsliga (men numer ganska väntade och tröttsamma) vändningar i handlingen. Man kan knäcka gula fläcken för mindre faktiskt. Samma fenomen kan observeras i tevespel och alla andra medium. Där ska det vara ändlösa explosioner och blinkande ljus och andra dumheter. Folk verkar helt enkelt ha glömt bort vad som egentligen gör ett spel eller en film intressant till att börja med. Kanske är det så att alla medium har en eller flera guldåldrar men varken film- eller spelindustrin befinner sig i någon sådan just nu. Visst det kan komma en ny våg av kreativitet inom båda grenar det har det gjort förut. Hollywoodfilm till exempel har haft två guldåldrar kan man säga, de inföll på fyrtio- och sjuttiotalen. Tevespelsbranschen kan sägas ha nått sin kreativa höjdpunkt, allt blev bättre fram till dess, vid nittiotalets början. Sedan har allt enligt mitt tycke mest gått utför på alla sätt och vis. Det är naturligtvis mycket möjligt att en renässans kommer att dra upp båda konstformerna till forna höjder men just nu ser det mörkt ut.

Jag har alltid funderat på vilken icke-dödlig sjukdom som är den värst som kan drabbas dig. Efter en stunds överläggande kom jag fram till att någon skellettsjukdom nog är det absolut värsta . Kanske någon elakartad förändring, kanske benskörhet också, som i dess allvarligaste former kan göra att man förlorar rörelseförmågan helt. Att inte kunna röra mig helt alltså, det är min värsta mardröm. Dövhet vore inte heller särskit roligt på något sätt heller, jag vet inte om jag skulle klara av att vara döv. Men blindhet tar nog priset trots allt. Det vill jag verkligen inte råka utför. Det är snudd på att jag hellre blir rullstolsbunden. Ingen hit det heller så klart man en måste man välja så. Eller jag skulle nog inte klara av att välja heller. Jag är för mesig helt enkelt. Vissa indianer och bushmen klarar ju av att hugga av en arm ifall de blir ormbitna för att förhindra att giftet sprider sig med dödlig verkan. Men man måste då vara oerhört handlingskraftig och beslutsam, något som jag otvivelaktigt inte är.

Jag står i begrepp att inleda ett större projekt. Det handlar om en sak som gått och funderat på och planerat kring länge nu. Problemet är bara att jag är osäker på om jag verkligen vågar ta första steget här. Jag har betydligt lättare för sådana livsfakta som bara händer, där man inte behöver göra något själv bara svepas med liksom som klimakteriet. Här måste jag dra igång och styra upp en massa saker själv och det är inte helt riskfritt heller den saken kan jag vara tämligen säker på. Men det handlar trots allt om en sak som jag velat göra under en längre period. Och man måste ju ta vissa risker här i livet vad är annars meningen. Eller hur? Att låta saker ha sin gilla gång är väl bra ibland men man kan inte bara låta allt flyta, liksom bara sitta i baksätet hela tiden medan någon annan rattar ens liv. Nej, det funkar inte för mig. Jag måste handla och nu vet jag vad som måste göras.

Jag måste sätta stopp för vansinnigheterna nu, det inser jag. Men det är så svårt, så svårt. Det jag lider av är nämligen ett beroende lika allvarligt som någon gång beroende av nikotin, spel eller tunga droger som heroin och riktigt rejält smutsigt polskt fultjack. Jag är beroende av fikabröd. Eller rättare sagt har varit svårt beroende. Men jag fick hjälp att sluta, effektiv vård, nedtrappning. Från att ha satt i mig flera wienerlängder dagligen har jag via ett nedtrappningsschema där jag stod på ”lättare” droger som pistagesnäckor ett tag för att sedan gå över till mandelkubb och slutligen finska pinnar som jag åt i den sista fasen när jag var som mest illa där ann. Men nu är jag äntligen fri. Sviterna av missbruket dröjer sig kvar dock. Jag har en påtaglig övervikt att dras med nu. Den ska jag också försöka få bukt med nu. Hårdbantning står på schemat. Dessutom har jag lyckats få tag i ett preparat som tydligen ska sätta raketfart på min fettförbränning. Prognoserna ser goda ut alltså. För första gången på länge.

Ibland hetsar jag upp mig för småsaker. Det kan vara vad som helst egentligen som får mig att flippa totalt, gå i taket och hålla på. Fastän det egentligen handlar om rena oväsentligheter. Så har det alltid varit tror jag, eller i varje fall så länge jag kan minnas, det måste vara någon form av släktdrag. Men det riktigt märkliga i den här historien är att jag kan hålla mig förhållandevis cool när något lite mer allvarligt inträffar. Inte för att det här är allvarligt eller så men just nu lider jag av urinvägsinfektion. Det är väl en sådan där mellangrej på min skala får man väl säga. Jag borde alltså bli lite småstissig i varje fall men det har ännu inte hänt. Kanske håller jag på att bli bättre på att hantera problem i vardagen, fast det verkar i ärlighetens namn en smula osannolikt. Särskilt i ljuset av min tidigare historia då totalfreakat lite då och då.